Blomningen är över. Stora, gula fält av maskrosor har mjuknat och blivit grå. Jag står med en spade i trädgården i kvällens gyllene ljus och kring mig svävar miljoner frön sakta förbi, vidare mot okänt mål.

  Jag ska gå in för kvällsmat, men blir kvar och kommer osökt att tänka på min barndom och tiden i skolan. Alla lärare jag minns och som lade så mycket tid på att vi skulle lära oss saker. Eller mamma och pappa med sin gudstro, tankar om livet, hur vi ska vara mot varandra och hur man lagar god mat. Och så förflyttas jag fram i tiden, till den okända kvinna som så sent som idag släppte mig före i kön i affären, för hon tyckte att det såg ut som om någon väntade på mig.

  Tänk så mycket vi faktiskt får av andra genom livet. Det kan vara något för stunden, eller över lång tid. Och nu ställer jag mig frågan: ”Vad kan jag ge tillbaka?” Främlingen kanske jag aldrig ser igen. Många vänner har flyttat. Mor och far finns inte längre hos mig.

  Jag står kvar i kvällsljuset. Gåvor lämnar man inte tillbaka. De ska ges vidare, om och om igen. Som miljoner frön på väg mot okänt mål.

Det är måndag. Jag ska just spara ett arbete när datorskärmen blir svart. Taklamporna släcks och under några sekunder råder förvirring bland oss i rummet. Efter någon minut sticker ett leende ansikte fram vid dörren.

”Har inte ni heller någon ström?”

   Samling uppstår ute i korridoren och det skrattas. Någon inser att kaffeautomaten inte fungerar. Det hade inte varit så dumt med kaffe. Och kanske lite kladdkaka. En kollega jag tidigare inte pratat med konstaterar att det var detta som krävdes, för att vi ska umgås mer. Det enda vi har just nu är varandra.

   Vi vill att allt ska flyta på och vara effektivt. Att vila på stället innebär att något viktigt blir lidande, på jobbet och hemma. Emellanåt klagar vi över att vi inte har tid för varandra. Eller för Gud. Men när strömmen försvinner för en stund finns utrymme att lyfta blicken.

   Fasta förknippar vi kanske med kurrande mage och orkeslöshet. Varför utesluta mat, det som vi verkligen behöver, eller något vi tycker om att göra? Om något borde ge vika, så är det väl ändå det onda, inte det goda! Men, handen på hjärtat, har det onda någonsin velat ge vika för det goda? Om det goda ska få plats, kanske något annat som är gott måste ge vika.

”Hur kan du tro på en god Gud, när det finns så mycket ondska i världen?”

   Jag står med en kopp kaffe i handen, strömmen är tillbaka. Tankarna går till honom på korset, han som inte vakade över sin jämlikhet med Gud, utan avstod allt och antog en tjänares gestalt. Någon offrades, för att människan skulle få ljuset tillbaka. Endast det goda, inte det onda, äger förmågan att ge rum för det goda. Att avstå från något kan öppna våra ögon för det.

”Han log mot mig.”

”Va?”

”Jo”, säger mannen och rättar till sin huvudbonad. ”Jag tyckte att han log mot mig.”

”Men han är ju bara några dagar gammal.” Den unga pappan sätter sig på huk och stryker över pojkens hand medan han skeptiskt ser mot främlingen.

   De andra ser också på det lilla barnet som ligger i moderns famn. Barnets ögon är mörka och blinkar. Blicken sveper omkring och fastnar till slut vid en låga från en oljelampa. Rummet doftar annorlunda av männen som är på besök. De hade dessutom med sig varor, som inte är så vanliga här och skatter och dyrbarheter. Pappan ställer sig upp. Han är misstänksam. Vad är det egentligen som får tre främlingar att resa så långt, utan att veta vart de är på väg? Vad vill de egentligen? Han sneglar åt dem, men de ser bara på barnet. Mannen som sa att barnet log lutar sig tillbaka och andas långsamt ut. 

   Tre vise män, eller stjärntydare. Vi vet inte så mycket om dem mer än att de rest från främmande land. Var de utsända, eller gjorde de resan på eget initiativ? Hörde de tre samman, eller reste de oberoende av varandra och så fann de varandra i sökandet efter samma sak? Några säger att de var kungar. En hade guld, en annan rökelse, en tredje myrra. Det är inte vem som helst som har sådant i packningen. 

   Världen då var så annorlunda mot nu, men människan ändå sig lik. Förbund och svek, politiska utspel och brutna löften. Allt färgat av idealet att den starke ska ha makten. Vishet och ödmjukhet likställs med svaghet. Som om ideologi vore detsamma som sanning, hänsynslöshet detsamma som mod. Och kanske religionen aldrig gav svar, att det eviga sökandet bland stjärnorna till slut fått dem att ropa ut i ren desperation: ”Gud, om du finns, visa oss då en kung som kan ge oss sann rättvisa och fred!” Men varför skulle Gud svara den som söker efter svar i stjärnor?

”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.” Jesaja 9:2 

Ett nytt ljus tänds på himlen. För dem bara måste det betyda något. Jag beundrar dem för deras mod och undrar hur planeringen såg ut. Risken fanns att inte komma hem igen. De är tre som söker svaret om framtiden, rent av mänsklighetens överlevnad. Eller ska de bara åter se ännu en kung regera med lögner, våld, fängslande av oliktänkande och instiftande av nya lagar, som gynnar styret? 

   Sökandet slutar inför ett litet barn. Ett barn, som själv ska bli den som måste utstå konsekvenserna av vår vilja att dominera med makt och död.

   Främlingen torkar en tår ur ögonvrån: Idag har jag sett en kung, som ska regera över ett rike av ett helt annat slag. Och du log mot mig.

Jag ligger på en filt i gräset och tittar ned. En liten tusensköna blickar tillbaka mot mig. Om man tittar närmare, har du tänkt på vilken värld av små detaljer som kan finnas i de minsta av blommor, till och med i en gräsmatta? ”Älskar, älskar inte” sa vi när jag var liten och ryckte av de små kronbladen. Trots sin litenhet, och alla år som gått, drar den fortfarande mina ögon till sig.

När höstmörkret lägger sig och låter sommaren somna in, så kan det vara dags att lyfta sin blick. En svart, klar natt är det lättare att se Vintergatans stjärnor. Jag har en gammal dröm, att en dag köpa mig ett teleskop, som jag kan ställa upp ute på åkern och i sällskap med en termos kaffe betrakta rymdens enorma vidder. När jag lyssnar på astronomerna är känslan minst sagt hisnande; avstånden mellan stjärnevärdar, nebulosornas storlek och galaxernas liv är ofattbara.

2022 är året då världen fick ett nytt öga. NASAs teleskop James Webb började leverera sina första bilder från sin plats ute i rymden och självaste president John Biden gick ut med nyheten. Nu kan mänskligheten ta del av bilder vi aldrig tidigare skådat. Fantastiska objekt kan nu studeras ännu mer i detalj. En svart bild med ljusa punkter förklaras. Vid insikten om att många av dem inte bara är stjärnor, utan galaxer, alltså var och en hela världar av miljontals stjärnor, så ändras perspektivet. Den enorma Vintergatan vi bor i är bara en i mängden. Och om din känsla är att den jord vi lever på känns allt ynkligare ju mer vi studerar universum så kan jag bara hålla med. I jämförelse lever vi på ett ytterst litet korn på en vidsträckt sandstrand och det räcker inte. Den stranden får konkurrens av sanden från alla andra jordens stränder och fortfarande är liknelsen inte tillräcklig. Vem bryr sig då om ett ynka, litet korn?

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom” - Psaltaren 8:4-5

Den dag då ormen förför människan i Edens lustgård, med ord som att det Gud sagt inte stämmer, så lovar den oss öppnade ögon, att vi ska få se världen på ett nytt sätt. Och kanske är det så, att från den dagen har vår blick sökt sig allt längre ut, bort från det lilla och ut mot det stora. Samma kväll går Gud genom lustgården och ropar efter människan som efter ett barn.

Jag kan inte låta bli att tänka på tusenskönan i gräset. Även den är ju helt fantastisk, ett litet universum i miniatyr. Och kanske är det så, att det är lilla som betyder mest för Gud, ett ynka litet korn i en oändlig rymd och att få ropa på den han älskar. Vem är då jag att förakta honom för det?

 ”På en omöjlig höjd ovan regnbågens glans.
Omgiven av stjärnor på en fjärran planet.
I en ofattbar rymd på en plats ingen vet.
Där kunde Du rest Din tron.
Men Du valde mitt hjärta som tempel för Dig.” - Niklas Hallman

– Men åh, vad ska du göra nu, pappa? Min son suckar när jag närmar mig dörren till ladugården och öppnar. Det är en av vårens första soliga dagar och vi har precis sparkat lite boll på ladugårdsplanen och är på väg därifrån. Luften är fortfarande kall.

– Jag ska bara, säger jag. Växterna som förvarats över vintern behöver ses om.

Där inne är det svalt och tyst. Det är många år sedan korna stod här. Solen lyser in genom solkiga rutor. På det hårda golvet står krukor. När jag reser på mig igen har jag konstaterat att mina kryddväxter inte lär ge sitt bidrag till matbordet i år och vi är på väg att gå därifrån. Då hör jag något. Ett lågmält smatter bryter tystnaden och stillheten. Det försvinner och kommer tillbaka igen. Jag närmar mig fönstret. På kanten sitter en vacker fjäril. Är de redan vakna? Den lyfter och slår sina vingar mot glaset, försöker om och om igen nå ljuset där ute innan den åter klamrar sig fast i fönsterramen. Den kommer aldrig att hitta vägen ut, tänker jag, utan falla ned den dag då den inte längre orkar mer.

Jag tänker mig tillbaka i tiden. En fredagskväll ett par år efter att jag tagit körkort har jag lånat pappas bil och är på väg till pingstkyrkan i Habo. Där växte jag upp, där fanns tryggheten. Under kvällen tar vi ungdomar oss till skolans basketplan och kyrkans nye pastor, Roland, är med och spelar tillsammans med oss. Livet de senaste åren hade gjort att jag slutit mig. Någonstans i tonårens sökande efter identitet och mina föräldrars skilsmässa förlorade jag glädjen. Ingenting är längre roligt. Varje morgon börjar med djup ångest. Var fanns vägen ut ur den? Den där kvällen är varm och pastorn går inte att springa ifrån. Han är snabb och är överallt. Men plötsligt stannar han upp när han tagit emot en hård boll från mig och ansiktet vrider sig av smärta. Ringfingret svullnar upp.

Fredag efter fredag går färden tillbaka till Habo. Några veckor efter den där matchen säger Roland att han fortfarande inte får av sig ringen.

– Men vad gör det, säger han. Jag har ändå inte tänkt skilja mig.

Så övergår den där sommaren i höst och vinter. Jag sitter hemma hos min kompis Johan, på hans pojkrum i ett hörn av källaren och hans flickvän ringer. Luren går efter en stund över till mig. Vi pratar länge hon och jag, om allt möjligt. Hon jobbar som ungdomsledare i en församling i Västergötland, men inte en enda gång pratar vi om Gud.

Jag och Johan fortsätter den kvällen som vi brukar, framför en dator. Men något känns annorlunda den natten när jag kör hem i pappas bil. Sinnet är ljust. Jag känner mig visst glad. Jag har inte på flera år känt mig såhär. När jag lägger mig hinner jag tänka, att imorgon är den nattsvarta ångesten åter över mig. Tro inget annat. Det kommer att vara som vanligt igen. Det är det mest logiska och det mest realistiska. Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

Jag vaknar lördag morgon och känner efter … i mitt inre bubblar fortfarande glädjen. Och inte nog med det, jag är dessutom kär! Nej, inte i min kompis flickvän, inte heller i någon annan jag träffat, utan i Gud. Kan man verkligen vara det? Och nästa dag är det samma sak. Och nästa. Först efter flera veckor har känslorna landat, men det finns en skillnad. Trots vinterns kyla och frånvaro av ljus under årets tidiga, annars mest surmulna dagar så finns där mörkret inte längre. Allt är bara ljust.

– Vad gör du pappa?

Vid ladugårdens fönster kupar jag mina händer kring fjärilen. Jag vill ju inte skada dess sköra vingar. Jag går sedan sakta, som om mina steg skulle kunna stöta sönder den och tar den med mig, ut i solen och öppnar mina händer. Dess vingar bär den mot ljuset. För det är så jag har sett att Gud kan göra med oss.