Vad är då en människa

Jag ligger på en filt i gräset och tittar ned. En liten tusensköna blickar tillbaka mot mig. Om man tittar närmare, har du tänkt på vilken värld av små detaljer som kan finnas i de minsta av blommor, till och med i en gräsmatta? ”Älskar, älskar inte” sa vi när jag var liten och ryckte av de små kronbladen. Trots sin litenhet, och alla år som gått, drar den fortfarande mina ögon till sig.

När höstmörkret lägger sig och låter sommaren somna in, så kan det vara dags att lyfta sin blick. En svart, klar natt är det lättare att se Vintergatans stjärnor. Jag har en gammal dröm, att en dag köpa mig ett teleskop, som jag kan ställa upp ute på åkern och i sällskap med en termos kaffe betrakta rymdens enorma vidder. När jag lyssnar på astronomerna är känslan minst sagt hisnande; avstånden mellan stjärnevärdar, nebulosornas storlek och galaxernas liv är ofattbara.

2022 är året då världen fick ett nytt öga. NASAs teleskop James Webb började leverera sina första bilder från sin plats ute i rymden och självaste president John Biden gick ut med nyheten. Nu kan mänskligheten ta del av bilder vi aldrig tidigare skådat. Fantastiska objekt kan nu studeras ännu mer i detalj. En svart bild med ljusa punkter förklaras. Vid insikten om att många av dem inte bara är stjärnor, utan galaxer, alltså var och en hela världar av miljontals stjärnor, så ändras perspektivet. Den enorma Vintergatan vi bor i är bara en i mängden. Och om din känsla är att den jord vi lever på känns allt ynkligare ju mer vi studerar universum så kan jag bara hålla med. I jämförelse lever vi på ett ytterst litet korn på en vidsträckt sandstrand och det räcker inte. Den stranden får konkurrens av sanden från alla andra jordens stränder och fortfarande är liknelsen inte tillräcklig. Vem bryr sig då om ett ynka, litet korn?

 

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom” - Psaltaren 8:4-5

 

Den dag då ormen förför människan i Edens lustgård, med ord som att det Gud sagt inte stämmer, så lovar den oss öppnade ögon, att vi ska få se världen på ett nytt sätt. Och kanske är det så, att från den dagen har vår blick sökt sig allt längre ut, bort från det lilla och ut mot det stora. Samma kväll går Gud genom lustgården och ropar efter människan som efter ett barn.

Jag kan inte låta bli att tänka på tusenskönan i gräset. Även den är ju helt fantastisk, ett litet universum i miniatyr. Och kanske är det så, att det är lilla som betyder mest för Gud, ett ynka litet korn i en oändlig rymd och att få ropa på den han älskar. Vem är då jag att förakta honom för det?


 ”På en omöjlig höjd ovan regnbågens glans.
Omgiven av stjärnor på en fjärran planet.
I en ofattbar rymd på en plats ingen vet.
Där kunde Du rest Din tron.
Men Du valde mitt hjärta som tempel för Dig.” - Niklas Hallman

(Betraktelsen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 3 - 2022)

Novell: Att rädda en fjäril

– Men åh, vad ska du göra nu, pappa? Min son suckar när jag närmar mig dörren till ladugården och öppnar. Det är en av vårens första soliga dagar och vi har precis sparkat lite boll på ladugårdsplanen och är på väg därifrån. Luften är fortfarande kall.

– Jag ska bara, säger jag. Växterna som förvarats över vintern behöver ses om.

Där inne är det svalt och tyst. Det är många år sedan korna stod här. Solen lyser in genom solkiga rutor. På det hårda golvet står krukor. När jag reser på mig igen har jag konstaterat att mina kryddväxter inte lär ge sitt bidrag till matbordet i år och vi är på väg att gå därifrån. Då hör jag något. Ett lågmält smatter bryter tystnaden och stillheten. Det försvinner och kommer tillbaka igen. Jag närmar mig fönstret. På kanten sitter en vacker fjäril. Är de redan vakna? Den lyfter och slår sina vingar mot glaset, försöker om och om igen nå ljuset där ute innan den åter klamrar sig fast i fönsterramen. Den kommer aldrig att hitta vägen ut, tänker jag, utan falla ned den dag då den inte längre orkar mer.

Jag tänker mig tillbaka i tiden. En fredagskväll ett par år efter att jag tagit körkort har jag lånat pappas bil och är på väg till pingstkyrkan i Habo. Där växte jag upp, där fanns tryggheten. Under kvällen tar vi ungdomar oss till skolans basketplan och kyrkans nye pastor, Roland, är med och spelar tillsammans med oss. Livet de senaste åren hade gjort att jag slutit mig. Någonstans i tonårens sökande efter identitet och mina föräldrars skilsmässa förlorade jag glädjen. Ingenting är längre roligt. Varje morgon börjar med djup ångest. Var fanns vägen ut ur den? Den där kvällen är varm och pastorn går inte att springa ifrån. Han är snabb och är överallt. Men plötsligt stannar han upp när han tagit emot en hård boll från mig och ansiktet vrider sig av smärta. Ringfingret svullnar upp.

Fredag efter fredag går färden tillbaka till Habo. Några veckor efter den där matchen säger Roland att han fortfarande inte får av sig ringen.

– Men vad gör det, säger han. Jag har ändå inte tänkt skilja mig.

Så övergår den där sommaren i höst och vinter. Jag sitter hemma hos min kompis Johan, på hans pojkrum i ett hörn av källaren och hans flickvän ringer. Luren går efter en stund över till mig. Vi pratar länge hon och jag, om allt möjligt. Hon jobbar som ungdomsledare i en församling i Västergötland, men inte en enda gång pratar vi om Gud.

Jag och Johan fortsätter den kvällen som vi brukar, framför en dator. Men något känns annorlunda den natten när jag kör hem i pappas bil. Sinnet är ljust. Jag känner mig visst glad. Jag har inte på flera år känt mig såhär. När jag lägger mig hinner jag tänka, att imorgon är den nattsvarta ångesten åter över mig. Tro inget annat. Det kommer att vara som vanligt igen. Det är det mest logiska och det mest realistiska. Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

Jag vaknar lördag morgon och känner efter … i mitt inre bubblar fortfarande glädjen. Och inte nog med det, jag är dessutom kär! Nej, inte i min kompis flickvän, inte heller i någon annan jag träffat, utan i Gud. Kan man verkligen vara det? Och nästa dag är det samma sak. Och nästa. Först efter flera veckor har känslorna landat, men det finns en skillnad. Trots vinterns kyla och frånvaro av ljus under årets tidiga, annars mest surmulna dagar så finns där mörkret inte längre. Allt är bara ljust.

– Vad gör du pappa?

Vid ladugårdens fönster kupar jag mina händer kring fjärilen. Jag vill ju inte skada dess sköra vingar. Jag går sedan sakta, som om mina steg skulle kunna stöta sönder den och tar den med mig, ut i solen och öppnar mina händer. Dess vingar bär den mot ljuset. För det är så jag har sett att Gud kan göra med oss.


(Novellen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 2 - 2022)

Medverkan i Smålit 2020, den 8 februari

Skriva i en värld under förändring
Tekniken är på frammarsch. Sociala medier är en nödvändighet inom marknadsföring och exponering. Men hur påverkar det författaren och hur påverkar det förlagen? Och kan AI komma att ta över människan i skapandet av framtidens litteratur? Elin Ihreborn, redaktör och författarcoach, och Lucas Lund, ingenjör och författare i samtal med Filip Zezovski Lind.

13:30 - 13:50
Jönköpings stadsbibliotek
Konstscenen, en trappa upp

Övriga tider kl.11 - 16 står jag vid mitt bord.

Programmet finner du på evenemangets hemsida:
http://www.smalit.se/program/

Drömmen om artificiell intelligens

Det är sent 1980-tal. Tonåren är på väg att ta vid. Min första dator har en kapacitet som ansågs vara onödigt stor när den lanserades. Medan spelkassetten rullar minut efter minut för att ladda några tiotal kilobytes fantiserar jag om framtidens spel. ”Tänk om grafiken vore som att vara med i en film!"

Det blir till slut aldrig datorer som fångar mitt stora intresse, utan vetenskap och teknik i allmänhet och en hobby att skriva. När det senare blir mer på allvar och jag påbörjar researchen för min teknikinriktade roman ”Trädet i Pangaea” är året 2007. Det är en tid då övervakning är på tapeten. På teknisk väg ska vi öka tryggheten i samhället. Kameror sätts upp kring butiker, vid uttagsautomater, på bussar. FRA dyker upp i medierna i samband med en lagändring som kan komma att ändra villkoren för den personliga integriteten och snart känner alla till Wikileaks. Övervakning. Information. Någon frågar mig: ”Vart är vi egentligen på väg?”

Låt oss nu stanna upp vid den teknologi som alltmer börjat ta över i bruset, som spås kunna få ordning på all information som samlas in. Kanske går den samma utveckling till mötes som mina tidiga fantasier om datorer? Artificiell intelligens, AI.

Tankar om AI - del 1_utan text_600x600jpg


”Vår tids viktigaste samtal.” (Stephen Hawking)


Vad är det som vår tids forskare och tänkare ser i denna teknik och som verkar kräva sådan uppmärksamhet? Nyfiken läste jag Max Tegmarks bok Liv 3.0 och jag tycker att ämnet förtjänar lite mer än en kort kommentar.


Tänk om det fanns en maskin som kunde lista ut svaren på alla världsproblem!
Eller skulle den istället förslava oss?


Det är tacksamt att inhämta bilder från litteraturens och filmens värld för att beskriva artificiell intelligens - The Terminator, The Matrix, Transcendence, Projekt Nyaga, War Games, för att nämna några. Gärna med dystopisk krydda. Men det är fiktionens värld det.

I sin nuvarande form finns AI lite överallt. Den finns där som algoritmer, beräkningar, om hur vi beter oss på nätet, som en assistent när vi söker information och för att korta ned våra vägar från tanke till svar. Den hjälper våra myndigheter att samla och sortera information, polis och militär att sovra data och finna misstänkta spår. Till en hjälp, om du vill. Eller för övervakning.

Trots stora framsteg har dagens AI sina begränsningar. Den kan vara alldeles lysande i spel såsom schack, slå världsmästarna med drag som avviker helt från traditionellt spel, eller finna spår i en enorm datamängd på kort tid. Men, inte mer än så.

Än går det inte att jämföra maskiner och människor. Djupet finns, snabbheten, båda större än människans, men bredden finns inte där. Du kan inte bara be godtycklig AI att utbilda sig inom ett helt nytt område, visa tecken på känslor eller höra den reflektera över meningen med livet. Inte än. Men i framtiden?

Kommer vi att se en framtida superintelligens,
en maskin överlägsen människan att tänka,
med en subjektiv upplevelse av tillvaron?


Inte ens bland de ledande namnen inom forskarvärlden finns någon som med säkerhet kan uttala sig om det. Oenigheten är snarare mycket stor. Några talar om decennier, några om hundra år, andra att det aldrig någonsin kommer att ske.

Men AI blir hela tiden alltmer avancerad. Kanske detta är anledning nog till att lyfta frågan redan nu - att tekniken aldrig ska kunna användas mot människan. Det var i alla fall en av de drivkrafter Max Tegmark hade när han skrev Liv 3.0 och var med och startade FLI, Future of Life Institute. Genom att samla expertisen till ett slags ”Don’t be evil!” (devis hos Google) finns potential att öka säkerheten. Men kommer det att räcka?


Där de stora pengarna finns ...


Jag tänker i första hand på pengar. Kommer pengarna främst från köpare av självkörande bilar, hushållsrobotar, eller kommer bidragen från krigförande nationer som vill ha effektivare vapen? Där de stora pengarna finns sker den stora utvecklingen. Kort så.

Är jag bekymrad? Onda avsikter bekymrar mig mest. En kniv kan i kirurgens hand rädda liv. Den som kan tygla radioaktivitet och atomernas inre liv kan lösa framtidens energiproblem. Artificiell intelligens kan få ordning på enorma mängder data, kanske lösa jordens resursproblem.

Men kraften i tekniken avgör hur stora konsekvenserna vid fel blir. Risker eller missbruk om hur sannolikt katastrofen blir av. Vilka händer som håller i den om den är god eller ond.


”Vad kan jag göra?!”


Var och en av oss bär på ett litet, knappt betydande strå. Lägg ditt lilla strå på rätt stack, på den framtid du drömmer om, den framtid du vill se.

Trdet i Pangaea i naturen_600x600jpg

Denna artikel bygger på en inläggsserie på Instagram och Facebook och publicerades även på LinkedIn:
https://www.linkedin.com/pulse/dr%C3%B6mmen-om-artificiell-intelligens-lucas-lund/