Blomningen är över. Stora, gula fält av maskrosor har mjuknat och blivit grå. Jag står med en spade i trädgården i kvällens gyllene ljus och kring mig svävar miljoner frön sakta förbi, vidare mot okänt mål.

  Jag ska gå in för kvällsmat, men blir kvar och kommer osökt att tänka på min barndom och tiden i skolan. Alla lärare jag minns och som lade så mycket tid på att vi skulle lära oss saker. Eller mamma och pappa med sin gudstro, tankar om livet, hur vi ska vara mot varandra och hur man lagar god mat. Och så förflyttas jag fram i tiden, till den okända kvinna som så sent som idag släppte mig före i kön i affären, för hon tyckte att det såg ut som om någon väntade på mig.

  Tänk så mycket vi faktiskt får av andra genom livet. Det kan vara något för stunden, eller över lång tid. Och nu ställer jag mig frågan: ”Vad kan jag ge tillbaka?” Främlingen kanske jag aldrig ser igen. Många vänner har flyttat. Mor och far finns inte längre hos mig.

  Jag står kvar i kvällsljuset. Gåvor lämnar man inte tillbaka. De ska ges vidare, om och om igen. Som miljoner frön på väg mot okänt mål.

(Betraktelsens finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 2 - 2023)

Det är måndag. Jag ska just spara ett arbete när datorskärmen blir svart. Taklamporna släcks och under några sekunder råder förvirring bland oss i rummet. Efter någon minut sticker ett leende ansikte fram vid dörren.

”Har inte ni heller någon ström?”

   Samling uppstår ute i korridoren och det skrattas. Någon inser att kaffeautomaten inte fungerar. Det hade inte varit så dumt med kaffe. Och kanske lite kladdkaka. En kollega jag tidigare inte pratat med konstaterar att det var detta som krävdes, för att vi ska umgås mer. Det enda vi har just nu är varandra.

   Vi vill att allt ska flyta på och vara effektivt. Att vila på stället innebär att något viktigt blir lidande, på jobbet och hemma. Emellanåt klagar vi över att vi inte har tid för varandra. Eller för Gud. Men när strömmen försvinner för en stund finns utrymme att lyfta blicken.

   Fasta förknippar vi kanske med kurrande mage och orkeslöshet. Varför utesluta mat, det som vi verkligen behöver, eller något vi tycker om att göra? Om något borde ge vika, så är det väl ändå det onda, inte det goda! Men, handen på hjärtat, har det onda någonsin velat ge vika för det goda? Om det goda ska få plats, kanske något annat som är gott måste ge vika.

”Hur kan du tro på en god Gud, när det finns så mycket ondska i världen?”

   Jag står med en kopp kaffe i handen, strömmen är tillbaka. Tankarna går till honom på korset, han som inte vakade över sin jämlikhet med Gud, utan avstod allt och antog en tjänares gestalt. Någon offrades, för att människan skulle få ljuset tillbaka. Endast det goda, inte det onda, äger förmågan att ge rum för det goda. Att avstå från något kan öppna våra ögon för det.

(Betraktelsen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 1 - 2023)

Jag ligger på en filt i gräset och tittar ned. En liten tusensköna blickar tillbaka mot mig. Om man tittar närmare, har du tänkt på vilken värld av små detaljer som kan finnas i de minsta av blommor, till och med i en gräsmatta? ”Älskar, älskar inte” sa vi när jag var liten och ryckte av de små kronbladen. Trots sin litenhet, och alla år som gått, drar den fortfarande mina ögon till sig.

När höstmörkret lägger sig och låter sommaren somna in, så kan det vara dags att lyfta sin blick. En svart, klar natt är det lättare att se Vintergatans stjärnor. Jag har en gammal dröm, att en dag köpa mig ett teleskop, som jag kan ställa upp ute på åkern och i sällskap med en termos kaffe betrakta rymdens enorma vidder. När jag lyssnar på astronomerna är känslan minst sagt hisnande; avstånden mellan stjärnevärdar, nebulosornas storlek och galaxernas liv är ofattbara.

2022 är året då världen fick ett nytt öga. NASAs teleskop James Webb började leverera sina första bilder från sin plats ute i rymden och självaste president John Biden gick ut med nyheten. Nu kan mänskligheten ta del av bilder vi aldrig tidigare skådat. Fantastiska objekt kan nu studeras ännu mer i detalj. En svart bild med ljusa punkter förklaras. Vid insikten om att många av dem inte bara är stjärnor, utan galaxer, alltså var och en hela världar av miljontals stjärnor, så ändras perspektivet. Den enorma Vintergatan vi bor i är bara en i mängden. Och om din känsla är att den jord vi lever på känns allt ynkligare ju mer vi studerar universum så kan jag bara hålla med. I jämförelse lever vi på ett ytterst litet korn på en vidsträckt sandstrand och det räcker inte. Den stranden får konkurrens av sanden från alla andra jordens stränder och fortfarande är liknelsen inte tillräcklig. Vem bryr sig då om ett ynka, litet korn?

 

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom” - Psaltaren 8:4-5

 

Den dag då ormen förför människan i Edens lustgård, med ord som att det Gud sagt inte stämmer, så lovar den oss öppnade ögon, att vi ska få se världen på ett nytt sätt. Och kanske är det så, att från den dagen har vår blick sökt sig allt längre ut, bort från det lilla och ut mot det stora. Samma kväll går Gud genom lustgården och ropar efter människan som efter ett barn.

Jag kan inte låta bli att tänka på tusenskönan i gräset. Även den är ju helt fantastisk, ett litet universum i miniatyr. Och kanske är det så, att det är lilla som betyder mest för Gud, ett ynka litet korn i en oändlig rymd och att få ropa på den han älskar. Vem är då jag att förakta honom för det?

 ”På en omöjlig höjd ovan regnbågens glans.
Omgiven av stjärnor på en fjärran planet.
I en ofattbar rymd på en plats ingen vet.
Där kunde Du rest Din tron.
Men Du valde mitt hjärta som tempel för Dig.” - Niklas Hallman

(Betraktelsen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 3 - 2022)

Det blir till slut aldrig datorer som fångar mitt stora intresse, utan vetenskap och teknik i allmänhet och en hobby att skriva. När det senare blir mer på allvar och jag påbörjar researchen för min teknikinriktade roman ”Trädet i Pangaea” är året 2007. Det är en tid då övervakning är på tapeten. På teknisk väg ska vi öka tryggheten i samhället. Kameror sätts upp kring butiker, vid uttagsautomater, på bussar. FRA dyker upp i medierna i samband med en lagändring som kan komma att ändra villkoren för den personliga integriteten och snart känner alla till Wikileaks. Övervakning. Information. Någon frågar mig: ”Vart är vi egentligen på väg?”

Låt oss nu stanna upp vid den teknologi som alltmer börjat ta över i bruset, som spås kunna få ordning på all information som samlas in. Kanske går den samma utveckling till mötes som mina tidiga fantasier om datorer? Artificiell intelligens, AI.





Vad är det som vår tids forskare och tänkare ser i denna teknik och som verkar kräva sådan uppmärksamhet? Nyfiken läste jag Max Tegmarks bok Liv 3.0 och jag tycker att ämnet förtjänar lite mer än en kort kommentar.




Det är tacksamt att inhämta bilder från litteraturens och filmens värld för att beskriva artificiell intelligens - The Terminator, The Matrix, Transcendence, Projekt Nyaga, War Games, för att nämna några. Gärna med dystopisk krydda. Men det är fiktionens värld det.

I sin nuvarande form finns AI lite överallt. Den finns där som algoritmer, beräkningar, om hur vi beter oss på nätet, som en assistent när vi söker information och för att korta ned våra vägar från tanke till svar. Den hjälper våra myndigheter att samla och sortera information, polis och militär att sovra data och finna misstänkta spår. Till en hjälp, om du vill. Eller för övervakning.

Trots stora framsteg har dagens AI sina begränsningar. Den kan vara alldeles lysande i spel såsom schack, slå världsmästarna med drag som avviker helt från traditionellt spel, eller finna spår i en enorm datamängd på kort tid. Men, inte mer än så.

Än går det inte att jämföra maskiner och människor. Djupet finns, snabbheten, båda större än människans, men bredden finns inte där. Du kan inte bara be godtycklig AI att utbilda sig inom ett helt nytt område, visa tecken på känslor eller höra den reflektera över meningen med livet. Inte än. Men i framtiden?



Inte ens bland de ledande namnen inom forskarvärlden finns någon som med säkerhet kan uttala sig om det. Oenigheten är snarare mycket stor. Några talar om decennier, några om hundra år, andra att det aldrig någonsin kommer att ske.

Men AI blir hela tiden alltmer avancerad. Kanske detta är anledning nog till att lyfta frågan redan nu - att tekniken aldrig ska kunna användas mot människan. Det var i alla fall en av de drivkrafter Max Tegmark hade när han skrev Liv 3.0 och var med och startade FLI, Future of Life Institute. Genom att samla expertisen till ett slags ”Don’t be evil!” (devis hos Google) finns potential att öka säkerheten. Men kommer det att räcka?




Jag tänker i första hand på pengar. Kommer pengarna främst från köpare av självkörande bilar, hushållsrobotar, eller kommer bidragen från krigförande nationer som vill ha effektivare vapen? Där de stora pengarna finns sker den stora utvecklingen. Kort så.

Är jag bekymrad? Onda avsikter bekymrar mig mest. En kniv kan i kirurgens hand rädda liv. Den som kan tygla radioaktivitet och atomernas inre liv kan lösa framtidens energiproblem. Artificiell intelligens kan få ordning på enorma mängder data, kanske lösa jordens resursproblem.

Men kraften i tekniken avgör hur stora konsekvenserna vid fel blir. Risker eller missbruk om hur sannolikt katastrofen blir av. Vilka händer som håller i den om den är god eller ond.




Var och en av oss bär på ett litet, knappt betydande strå. Lägg ditt lilla strå på rätt stack, på den framtid du drömmer om, den framtid du vill se.

Denna artikel bygger på en inläggsserie på Instagram och Facebook och publicerades även på LinkedIn:
https://www.linkedin.com/pulse/dr%C3%B6mmen-om-artificiell-intelligens-lucas-lund/