Fastan

Det är måndag. Jag ska just spara ett arbete när datorskärmen blir svart. Taklamporna släcks och under några sekunder råder förvirring bland oss i rummet. Efter någon minut sticker ett leende ansikte fram vid dörren.

”Har inte ni heller någon ström?”

   Samling uppstår ute i korridoren och det skrattas. Någon inser att kaffeautomaten inte fungerar. Det hade inte varit så dumt med kaffe. Och kanske lite kladdkaka. En kollega jag tidigare inte pratat med konstaterar att det var detta som krävdes, för att vi ska umgås mer. Det enda vi har just nu är varandra.

   Vi vill att allt ska flyta på och vara effektivt. Att vila på stället innebär att något viktigt blir lidande, på jobbet och hemma. Emellanåt klagar vi över att vi inte har tid för varandra. Eller för Gud. Men när strömmen försvinner för en stund finns utrymme att lyfta blicken.

   Fasta förknippar vi kanske med kurrande mage och orkeslöshet. Varför utesluta mat, det som vi verkligen behöver, eller något vi tycker om att göra? Om något borde ge vika, så är det väl ändå det onda, inte det goda! Men, handen på hjärtat, har det onda någonsin velat ge vika för det goda? Om det goda ska få plats, kanske något annat som är gott måste ge vika.

”Hur kan du tro på en god Gud, när det finns så mycket ondska i världen?”

   Jag står med en kopp kaffe i handen, strömmen är tillbaka. Tankarna går till honom på korset, han som inte vakade över sin jämlikhet med Gud, utan avstod allt och antog en tjänares gestalt. Någon offrades, för att människan skulle få ljuset tillbaka. Endast det goda, inte det onda, äger förmågan att ge rum för det goda. Att avstå från något kan öppna våra ögon för det.

(Betraktelsen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 1 - 2023)