När man inte kan ge något tillbaka
Blomningen är över. Stora, gula fält av maskrosor har mjuknat och blivit grå. Jag står med en spade i trädgården i kvällens gyllene ljus och kring mig svävar miljoner frön sakta förbi, vidare mot okänt mål.
Jag ska gå in för kvällsmat, men blir kvar och kommer osökt att tänka på min barndom och tiden i skolan. Alla lärare jag minns och som lade så mycket tid på att vi skulle lära oss saker. Eller mamma och pappa med sin gudstro, tankar om livet, hur vi ska vara mot varandra och hur man lagar god mat. Och så förflyttas jag fram i tiden, till den okända kvinna som så sent som idag släppte mig före i kön i affären, för hon tyckte att det såg ut som om någon väntade på mig.
Tänk så mycket vi faktiskt får av andra genom livet. Det kan vara något för stunden, eller över lång tid. Och nu ställer jag mig frågan: ”Vad kan jag ge tillbaka?” Främlingen kanske jag aldrig ser igen. Många vänner har flyttat. Mor och far finns inte längre hos mig.
Jag står kvar i kvällsljuset. Gåvor lämnar man inte tillbaka. De ska ges vidare, om och om igen. Som miljoner frön på väg mot okänt mål.