Nytt år

Uttrycket ”Livet är kort!” var knappast något att vifta med framför min näsa i lägre skolåldern. Särskilt inte såhär års, när tiden sniglade sig fram från den första till den tjugofjärde december. På tok för många luckor i adventskalendern vittnade om den eviga väntan på den stora julklappsdagen. Så kändes det då.
När jag arbetade med ”Trädet i Pangaea” ville jag att handlingen skulle spänna från nutid och ett antal år framåt. Jag hade koll på årtal och datum med ett exceldokument och på så vis kunde jag skjuta tiden fram och tillbaka lite som jag ville innan jag spikade alltsammans i den slutliga versionen. Och häromveckan roade jag mig med att testa en av de idéer jag har haft på senare tid för en kommande bok, men tittade denna gång något bakåt i tiden. Jag kikar i min mobilkalender, gör en sökning och blicken faller på en automatiskt skapad notering som upplyser mig om en närståendes trettiofyraårsdag. Jag stannar upp. Om ett år är det åttioårskalas. Trettiofyra.
Det finns något i mitt skrivande som drabbat mig och som hänger ihop med just detta att låta en handling spänna över tid; livets korthet. Trädet i Pangaea avslutas vid en tidpunkt där jag, om jag får leva, själv är närmare nittio. Hur kan, i mina ögon, några få år framåt ge ett sådant utslag?
Det är med viss vördnad jag arbetar vidare. Livet är verkligen kort. Undrar om jag någonsin kommer att lära mig det.

(Inlägget publicerades ursprungligen på instagram.com/lucaslund1 den 1 januari 2019)