Vetenskapen med stort V?

Naturvetenskap är ett intresse som väcktes i mig redan som liten. Då, tidigt 80-tal, bänkade jag mig framför Tekniskt Magasin och Vetenskapens Värld.
Vetenskapen är ett bra sätt att finna mätbara samband, skilja agnarna från vetet, slå hål på myter. Men ett bra sätt att finna sanningen?
Än så länge har jag aldrig sett vetenskapen tänka själv, ta egna beslut, eller tala. Den är ett redskap i människans hand, fullständigt beroende av hennes hjärna och tankar och förmåga att tala. Resultatet och slutsatsen är fortfarande i våra händer. Jag kan lita på en person som vet vad han eller hon pratar om, baserat på vetenskap, livserfarenhet, stor kunskap. Men Vetenskapen själv har aldrig talat till mig, den är inte en egen person som vi ibland kan få ett sken av. Vetenskapen med stort V? Inte än.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 22 februari 2019)

Artificiell intelligens (AI) upp till samtal inom Svenska kyrkan

”Vad är en människa?”
Med den frågan, kanske avsiktligt hämtad ur Psaltaren, inleder Johan Tyrberg artikeln om artificiell intelligens (AI) och de tankar och frågor som finns redan idag. Hur ska vi förhålla oss till en maskinbunden intelligens om den hamnar i nivå med människans, eller överträffar henne? Och behövs sedan vi?
En del frågor berör jag själv i min bok. Intressant och viktigt att Svenska kyrkan engagerar sig.
Artikeln publicerades i DN Debatt 27/1. Tack @johantyrberg för att du tar dig an ämnet.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 14 februari 2019)

Om chipmärkning

Ett chip sätts på plats under huden med en kanyl. Används som ID-märkning av djur, men här till människor. Chippet kan exempelvis innehålla personlig information, eller möjligheten att öppna dörrar. ”Blippa”, kort och gott, som med ett passerkort.
Några tänker att detta är framtiden, andra något otäckt. Några tycker att det hör utvecklingen till, andra att det borde finnas alternativ.
Själv kan jag bara konstatera: ja, det hör framtiden till, men det finns alternativ. Utvecklingen går åt det hållet och, ja, det är otäckt. Och så kan jag inte låta bli: hur kan vi så tanklöst tro på och arbeta för ett samhälle, vars existens förutsätter att människan måste modifieras.
Givetvis kan framtiden se annorlunda ut, bara vi vill.
(Bilden lånad från SVT, foto: TT. Modifierad)

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 7 februari 2019)

Vad ska det bli av denna lilla?

När jag var liten hade ingen av oss dator hemma. Idag ligger den i din hand, i min, i allas händer. Att ett frö så litet, kan bli en planta så späd och sedan växa sig stor bortom all styrka...
Den teknik som en gång i tiden var en parentes styr idag allt. Och imorgon?

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 22 januari 2019)

Nytt år

Uttrycket ”Livet är kort!” var knappast något att vifta med framför min näsa i lägre skolåldern. Särskilt inte såhär års, när tiden sniglade sig fram från den första till den tjugofjärde december. På tok för många luckor i adventskalendern vittnade om den eviga väntan på den stora julklappsdagen. Så kändes det då.
När jag arbetade med ”Trädet i Pangaea” ville jag att handlingen skulle spänna från nutid och ett antal år framåt. Jag hade koll på årtal och datum med ett exceldokument och på så vis kunde jag skjuta tiden fram och tillbaka lite som jag ville innan jag spikade alltsammans i den slutliga versionen. Och häromveckan roade jag mig med att testa en av de idéer jag har haft på senare tid för en kommande bok, men tittade denna gång något bakåt i tiden. Jag kikar i min mobilkalender, gör en sökning och blicken faller på en automatiskt skapad notering som upplyser mig om en närståendes trettiofyraårsdag. Jag stannar upp. Om ett år är det åttioårskalas. Trettiofyra.
Det finns något i mitt skrivande som drabbat mig och som hänger ihop med just detta att låta en handling spänna över tid; livets korthet. Trädet i Pangaea avslutas vid en tidpunkt där jag, om jag får leva, själv är närmare nittio. Hur kan, i mina ögon, några få år framåt ge ett sådant utslag?
Det är med viss vördnad jag arbetar vidare. Livet är verkligen kort. Undrar om jag någonsin kommer att lära mig det.

(Inlägget publicerades ursprungligen på instagram.com/lucaslund1 den 1 januari 2019)