Nytt år

Uttrycket ”Livet är kort!” var knappast något att vifta med framför min näsa i lägre skolåldern. Särskilt inte såhär års, när tiden sniglade sig fram från den första till den tjugofjärde december. På tok för många luckor i adventskalendern vittnade om den eviga väntan på den stora julklappsdagen. Så kändes det då.
När jag arbetade med ”Trädet i Pangaea” ville jag att handlingen skulle spänna från nutid och ett antal år framåt. Jag hade koll på årtal och datum med ett exceldokument och på så vis kunde jag skjuta tiden fram och tillbaka lite som jag ville innan jag spikade alltsammans i den slutliga versionen. Och häromveckan roade jag mig med att testa en av de idéer jag har haft på senare tid för en kommande bok, men tittade denna gång något bakåt i tiden. Jag kikar i min mobilkalender, gör en sökning och blicken faller på en automatiskt skapad notering som upplyser mig om en närståendes trettiofyraårsdag. Jag stannar upp. Om ett år är det åttioårskalas. Trettiofyra.
Det finns något i mitt skrivande som drabbat mig och som hänger ihop med just detta att låta en handling spänna över tid; livets korthet. Trädet i Pangaea avslutas vid en tidpunkt där jag, om jag får leva, själv är närmare nittio. Hur kan, i mina ögon, några få år framåt ge ett sådant utslag?
Det är med viss vördnad jag arbetar vidare. Livet är verkligen kort. Undrar om jag någonsin kommer att lära mig det.

(Inlägget publicerades ursprungligen på instagram.com/lucaslund1 den 1 januari 2019)

En liten betraktelse i jul

Ibland har jag lite dåligt samvete för att jag inte kan ge något tillbaka. Och då tänker jag kanske inte så mycket på julklappar. Någon hjälper mig att få ett jobb, en annan tar hand om mina uppgifter när jag akut behöver åka iväg, när det krisade fanns andra där för mig.
Så går åren och den stora Tacksamheten infinner sig. Men idag bor de på annan ort. Kanske är de rent av inte längre i livet. Hur kan man då egentligen ge något tillbaka?
Gåvor av sådant slag är kanske inte till för att lämnas tillbaka. De ska ges vidare. Jag kan hjälpa någon annan vidare i livet, stötta när det behövs, även om det inte är ”tillbaka”.
På något sätt hänger vi alla ihop, var och en som en bärande del i vår existens. Tjänster och gentjänster är bra. Men livet är större. En gåva som ges vidare hedrar givaren. Så tänker jag.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 27 december 2018)

Boksignering Trädet i Pangaea 1 december 2018

Välkomna in i värmen hos Akademibokhandeln Jönköping City! Nu på lördag 1 december är jag på plats och signerar min debutroman Trädet i Pangaea mellan klockan 11 och 13. Passa på att köpa din julklapp av en lokal författare ;-)

Boksläpp Trädet i Pangaea 6 november 2018

Den 6 november var det så dags för boksläpp av "Trädet i Pangaea" på Magenta på stadsbiblioteket Jönköping. En otroligt märklig känsla efter så många år i det fördolda med ett manus och så skulle denna hobby helt plötsligt bli publik. Men så roligt det var! Tack alla som under åren hejat på. Och tack alla för en magisk kväll. Er närvaro gjorde den till vad den blev - ett minne för livet.

Från och med nu finns Trädet i Pangea på nätet hos Adlibris och Bokus, i butiker hos Akademibokhandeln City och Nya Musik (båda Jönköping).

Trädet i Pangaea i Jönköpings-Posten 13 oktober 2018

Under lördagen publicerade Jönköpings-Posten med systertidningar en fin artikel om Trädet i Pangea, bokens tillkomst och om mitt skrivande.
 Tolv år har snart gått sedan mina första funderingar kring övervakning som en del i vårt samhällsbygge. Resultatet blev en skönlitterär roman, en science fiction och en framtidsvision med miljöer från trakterna kring Jönköping.

Om detta och mer därtill finner ni i artikeln här.