Return to blog
Vetenskapen med stort V?

Naturvetenskap är ett intresse som väcktes i mig redan som liten. Då, tidigt 80-tal, bänkade jag mig framför Tekniskt Magasin och Vetenskapens Värld.
Vetenskapen är ett bra sätt att finna mätbara samband, skilja agnarna från vetet, slå hål på myter. Men ett bra sätt att finna sanningen?
Än så länge har jag aldrig sett vetenskapen tänka själv, ta egna beslut, eller tala. Den är ett redskap i människans hand, fullständigt beroende av hennes hjärna och tankar och förmåga att tala. Resultatet och slutsatsen är fortfarande i våra händer. Jag kan lita på en person som vet vad han eller hon pratar om, baserat på vetenskap, livserfarenhet, stor kunskap. Men Vetenskapen själv har aldrig talat till mig, den är inte en egen person som vi ibland kan få ett sken av. Vetenskapen med stort V? Inte än.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 22 februari 2019)

Nytt år

Uttrycket ”Livet är kort!” var knappast något att vifta med framför min näsa i lägre skolåldern. Särskilt inte såhär års, när tiden sniglade sig fram från den första till den tjugofjärde december. På tok för många luckor i adventskalendern vittnade om den eviga väntan på den stora julklappsdagen. Så kändes det då.
När jag arbetade med ”Trädet i Pangaea” ville jag att handlingen skulle spänna från nutid och ett antal år framåt. Jag hade koll på årtal och datum med ett exceldokument och på så vis kunde jag skjuta tiden fram och tillbaka lite som jag ville innan jag spikade alltsammans i den slutliga versionen. Och häromveckan roade jag mig med att testa en av de idéer jag har haft på senare tid för en kommande bok, men tittade denna gång något bakåt i tiden. Jag kikar i min mobilkalender, gör en sökning och blicken faller på en automatiskt skapad notering som upplyser mig om en närståendes trettiofyraårsdag. Jag stannar upp. Om ett år är det åttioårskalas. Trettiofyra.
Det finns något i mitt skrivande som drabbat mig och som hänger ihop med just detta att låta en handling spänna över tid; livets korthet. Trädet i Pangaea avslutas vid en tidpunkt där jag, om jag får leva, själv är närmare nittio. Hur kan, i mina ögon, några få år framåt ge ett sådant utslag?
Det är med viss vördnad jag arbetar vidare. Livet är verkligen kort. Undrar om jag någonsin kommer att lära mig det.

(Inlägget publicerades ursprungligen på instagram.com/lucaslund1 den 1 januari 2019)

En liten betraktelse i jul

Ibland har jag lite dåligt samvete för att jag inte kan ge något tillbaka. Och då tänker jag kanske inte så mycket på julklappar. Någon hjälper mig att få ett jobb, en annan tar hand om mina uppgifter när jag akut behöver åka iväg, när det krisade fanns andra där för mig.
Så går åren och den stora Tacksamheten infinner sig. Men idag bor de på annan ort. Kanske är de rent av inte längre i livet. Hur kan man då egentligen ge något tillbaka?
Gåvor av sådant slag är kanske inte till för att lämnas tillbaka. De ska ges vidare. Jag kan hjälpa någon annan vidare i livet, stötta när det behövs, även om det inte är ”tillbaka”.
På något sätt hänger vi alla ihop, var och en som en bärande del i vår existens. Tjänster och gentjänster är bra. Men livet är större. En gåva som ges vidare hedrar givaren. Så tänker jag.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 27 december 2018)