”Han log mot mig.”

”Va?”

”Jo”, säger mannen och rättar till sin huvudbonad. ”Jag tyckte att han log mot mig.”

”Men han är ju bara några dagar gammal.” Den unga pappan sätter sig på huk och stryker över pojkens hand medan han skeptiskt ser mot främlingen.

   De andra ser också på det lilla barnet som ligger i moderns famn. Barnets ögon är mörka och blinkar. Blicken sveper omkring och fastnar till slut vid en låga från en oljelampa. Rummet doftar annorlunda av männen som är på besök. De hade dessutom med sig varor, som inte är så vanliga här och skatter och dyrbarheter. Pappan ställer sig upp. Han är misstänksam. Vad är det egentligen som får tre främlingar att resa så långt, utan att veta vart de är på väg? Vad vill de egentligen? Han sneglar åt dem, men de ser bara på barnet. Mannen som sa att barnet log lutar sig tillbaka och andas långsamt ut. 

   Tre vise män, eller stjärntydare. Vi vet inte så mycket om dem mer än att de rest från främmande land. Var de utsända, eller gjorde de resan på eget initiativ? Hörde de tre samman, eller reste de oberoende av varandra och så fann de varandra i sökandet efter samma sak? Några säger att de var kungar. En hade guld, en annan rökelse, en tredje myrra. Det är inte vem som helst som har sådant i packningen. 

   Världen då var så annorlunda mot nu, men människan ändå sig lik. Förbund och svek, politiska utspel och brutna löften. Allt färgat av idealet att den starke ska ha makten. Vishet och ödmjukhet likställs med svaghet. Som om ideologi vore detsamma som sanning, hänsynslöshet detsamma som mod. Och kanske religionen aldrig gav svar, att det eviga sökandet bland stjärnorna till slut fått dem att ropa ut i ren desperation: ”Gud, om du finns, visa oss då en kung som kan ge oss sann rättvisa och fred!” Men varför skulle Gud svara den som söker efter svar i stjärnor?

 

”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.” Jesaja 9:2 

Ett nytt ljus tänds på himlen. För dem bara måste det betyda något. Jag beundrar dem för deras mod och undrar hur planeringen såg ut. Risken fanns att inte komma hem igen. De är tre som söker svaret om framtiden, rent av mänsklighetens överlevnad. Eller ska de bara åter se ännu en kung regera med lögner, våld, fängslande av oliktänkande och instiftande av nya lagar, som gynnar styret? 

   Sökandet slutar inför ett litet barn. Ett barn, som själv ska bli den som måste utstå konsekvenserna av vår vilja att dominera med makt och död.

   Främlingen torkar en tår ur ögonvrån: Idag har jag sett en kung, som ska regera över ett rike av ett helt annat slag. Och du log mot mig.

(Betraktelsen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 4 - 2022)

Naturvetenskap är ett intresse som väcktes i mig redan som liten. Då, tidigt 80-tal, bänkade jag mig framför Tekniskt Magasin och Vetenskapens Värld.
Vetenskapen är ett bra sätt att finna mätbara samband, skilja agnarna från vetet, slå hål på myter. Men ett bra sätt att finna sanningen?
Än så länge har jag aldrig sett vetenskapen tänka själv, ta egna beslut, eller tala. Den är ett redskap i människans hand, fullständigt beroende av hennes hjärna och tankar och förmåga att tala. Resultatet och slutsatsen är fortfarande i våra händer. Jag kan lita på en person som vet vad han eller hon pratar om, baserat på vetenskap, livserfarenhet, stor kunskap. Men Vetenskapen själv har aldrig talat till mig, den är inte en egen person som vi ibland kan få ett sken av. Vetenskapen med stort V? Inte än.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 22 februari 2019)

Uttrycket ”Livet är kort!” var knappast något att vifta med framför min näsa i lägre skolåldern. Särskilt inte såhär års, när tiden sniglade sig fram från den första till den tjugofjärde december. På tok för många luckor i adventskalendern vittnade om den eviga väntan på den stora julklappsdagen. Så kändes det då.
När jag arbetade med ”Trädet i Pangaea” ville jag att handlingen skulle spänna från nutid och ett antal år framåt. Jag hade koll på årtal och datum med ett exceldokument och på så vis kunde jag skjuta tiden fram och tillbaka lite som jag ville innan jag spikade alltsammans i den slutliga versionen. Och häromveckan roade jag mig med att testa en av de idéer jag har haft på senare tid för en kommande bok, men tittade denna gång något bakåt i tiden. Jag kikar i min mobilkalender, gör en sökning och blicken faller på en automatiskt skapad notering som upplyser mig om en närståendes trettiofyraårsdag. Jag stannar upp. Om ett år är det åttioårskalas. Trettiofyra.
Det finns något i mitt skrivande som drabbat mig och som hänger ihop med just detta att låta en handling spänna över tid; livets korthet. Trädet i Pangaea avslutas vid en tidpunkt där jag, om jag får leva, själv är närmare nittio. Hur kan, i mina ögon, några få år framåt ge ett sådant utslag?
Det är med viss vördnad jag arbetar vidare. Livet är verkligen kort. Undrar om jag någonsin kommer att lära mig det.

(Inlägget publicerades ursprungligen på instagram.com/lucaslund1 den 1 januari 2019)

Ibland har jag lite dåligt samvete för att jag inte kan ge något tillbaka. Och då tänker jag kanske inte så mycket på julklappar. Någon hjälper mig att få ett jobb, en annan tar hand om mina uppgifter när jag akut behöver åka iväg, när det krisade fanns andra där för mig.
Så går åren och den stora Tacksamheten infinner sig. Men idag bor de på annan ort. Kanske är de rent av inte längre i livet. Hur kan man då egentligen ge något tillbaka?
Gåvor av sådant slag är kanske inte till för att lämnas tillbaka. De ska ges vidare. Jag kan hjälpa någon annan vidare i livet, stötta när det behövs, även om det inte är ”tillbaka”.
På något sätt hänger vi alla ihop, var och en som en bärande del i vår existens. Tjänster och gentjänster är bra. Men livet är större. En gåva som ges vidare hedrar givaren. Så tänker jag.

(Ursprungligen publicerad på instagram.com/lucaslund1 den 27 december 2018)