Vad är då en människa
Jag ligger på en filt i gräset och tittar ned. En liten tusensköna blickar tillbaka mot mig. Om man tittar närmare, har du tänkt på vilken värld av små detaljer som kan finnas i de minsta av blommor, till och med i en gräsmatta? ”Älskar, älskar inte” sa vi när jag var liten och ryckte av de små kronbladen. Trots sin litenhet, och alla år som gått, drar den fortfarande mina ögon till sig.
När höstmörkret lägger sig och låter sommaren somna in, så kan det vara dags att lyfta sin blick. En svart, klar natt är det lättare att se Vintergatans stjärnor. Jag har en gammal dröm, att en dag köpa mig ett teleskop, som jag kan ställa upp ute på åkern och i sällskap med en termos kaffe betrakta rymdens enorma vidder. När jag lyssnar på astronomerna är känslan minst sagt hisnande; avstånden mellan stjärnevärdar, nebulosornas storlek och galaxernas liv är ofattbara.
2022 är året då världen fick ett nytt öga. NASAs teleskop James Webb började leverera sina första bilder från sin plats ute i rymden och självaste president John Biden gick ut med nyheten. Nu kan mänskligheten ta del av bilder vi aldrig tidigare skådat. Fantastiska objekt kan nu studeras ännu mer i detalj. En svart bild med ljusa punkter förklaras. Vid insikten om att många av dem inte bara är stjärnor, utan galaxer, alltså var och en hela världar av miljontals stjärnor, så ändras perspektivet. Den enorma Vintergatan vi bor i är bara en i mängden. Och om din känsla är att den jord vi lever på känns allt ynkligare ju mer vi studerar universum så kan jag bara hålla med. I jämförelse lever vi på ett ytterst litet korn på en vidsträckt sandstrand och det räcker inte. Den stranden får konkurrens av sanden från alla andra jordens stränder och fortfarande är liknelsen inte tillräcklig. Vem bryr sig då om ett ynka, litet korn?
”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom” - Psaltaren 8:4-5
Den dag då ormen förför människan i Edens lustgård, med ord som att det Gud sagt inte stämmer, så lovar den oss öppnade ögon, att vi ska få se världen på ett nytt sätt. Och kanske är det så, att från den dagen har vår blick sökt sig allt längre ut, bort från det lilla och ut mot det stora. Samma kväll går Gud genom lustgården och ropar efter människan som efter ett barn.
Jag kan inte låta bli att tänka på tusenskönan i gräset. Även
den är ju helt fantastisk, ett litet universum i miniatyr. Och kanske är det så,
att det är lilla som betyder mest för Gud, ett ynka litet korn i en oändlig
rymd och att få ropa på den han älskar. Vem är då jag att förakta honom för
det?
”På en omöjlig höjd ovan regnbågens glans.
Omgiven av stjärnor på en fjärran planet.
I en ofattbar rymd på en plats ingen vet.
Där kunde Du rest Din tron.
Men Du valde mitt hjärta som tempel för Dig.” - Niklas Hallman