”Han log mot mig.”

”Va?”

”Jo”, säger mannen och rättar till sin huvudbonad. ”Jag tyckte att han log mot mig.”

”Men han är ju bara några dagar gammal.” Den unga pappan sätter sig på huk och stryker över pojkens hand medan han skeptiskt ser mot främlingen.

   De andra ser också på det lilla barnet som ligger i moderns famn. Barnets ögon är mörka och blinkar. Blicken sveper omkring och fastnar till slut vid en låga från en oljelampa. Rummet doftar annorlunda av männen som är på besök. De hade dessutom med sig varor, som inte är så vanliga här och skatter och dyrbarheter. Pappan ställer sig upp. Han är misstänksam. Vad är det egentligen som får tre främlingar att resa så långt, utan att veta vart de är på väg? Vad vill de egentligen? Han sneglar åt dem, men de ser bara på barnet. Mannen som sa att barnet log lutar sig tillbaka och andas långsamt ut. 

   Tre vise män, eller stjärntydare. Vi vet inte så mycket om dem mer än att de rest från främmande land. Var de utsända, eller gjorde de resan på eget initiativ? Hörde de tre samman, eller reste de oberoende av varandra och så fann de varandra i sökandet efter samma sak? Några säger att de var kungar. En hade guld, en annan rökelse, en tredje myrra. Det är inte vem som helst som har sådant i packningen. 

   Världen då var så annorlunda mot nu, men människan ändå sig lik. Förbund och svek, politiska utspel och brutna löften. Allt färgat av idealet att den starke ska ha makten. Vishet och ödmjukhet likställs med svaghet. Som om ideologi vore detsamma som sanning, hänsynslöshet detsamma som mod. Och kanske religionen aldrig gav svar, att det eviga sökandet bland stjärnorna till slut fått dem att ropa ut i ren desperation: ”Gud, om du finns, visa oss då en kung som kan ge oss sann rättvisa och fred!” Men varför skulle Gud svara den som söker efter svar i stjärnor?

 

”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.” Jesaja 9:2 

Ett nytt ljus tänds på himlen. För dem bara måste det betyda något. Jag beundrar dem för deras mod och undrar hur planeringen såg ut. Risken fanns att inte komma hem igen. De är tre som söker svaret om framtiden, rent av mänsklighetens överlevnad. Eller ska de bara åter se ännu en kung regera med lögner, våld, fängslande av oliktänkande och instiftande av nya lagar, som gynnar styret? 

   Sökandet slutar inför ett litet barn. Ett barn, som själv ska bli den som måste utstå konsekvenserna av vår vilja att dominera med makt och död.

   Främlingen torkar en tår ur ögonvrån: Idag har jag sett en kung, som ska regera över ett rike av ett helt annat slag. Och du log mot mig.

(Betraktelsen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 4 - 2022)

– Men åh, vad ska du göra nu, pappa? Min son suckar när jag närmar mig dörren till ladugården och öppnar. Det är en av vårens första soliga dagar och vi har precis sparkat lite boll på ladugårdsplanen och är på väg därifrån. Luften är fortfarande kall.

– Jag ska bara, säger jag. Växterna som förvarats över vintern behöver ses om.

Där inne är det svalt och tyst. Det är många år sedan korna stod här. Solen lyser in genom solkiga rutor. På det hårda golvet står krukor. När jag reser på mig igen har jag konstaterat att mina kryddväxter inte lär ge sitt bidrag till matbordet i år och vi är på väg att gå därifrån. Då hör jag något. Ett lågmält smatter bryter tystnaden och stillheten. Det försvinner och kommer tillbaka igen. Jag närmar mig fönstret. På kanten sitter en vacker fjäril. Är de redan vakna? Den lyfter och slår sina vingar mot glaset, försöker om och om igen nå ljuset där ute innan den åter klamrar sig fast i fönsterramen. Den kommer aldrig att hitta vägen ut, tänker jag, utan falla ned den dag då den inte längre orkar mer.

Jag tänker mig tillbaka i tiden. En fredagskväll ett par år efter att jag tagit körkort har jag lånat pappas bil och är på väg till pingstkyrkan i Habo. Där växte jag upp, där fanns tryggheten. Under kvällen tar vi ungdomar oss till skolans basketplan och kyrkans nye pastor, Roland, är med och spelar tillsammans med oss. Livet de senaste åren hade gjort att jag slutit mig. Någonstans i tonårens sökande efter identitet och mina föräldrars skilsmässa förlorade jag glädjen. Ingenting är längre roligt. Varje morgon börjar med djup ångest. Var fanns vägen ut ur den? Den där kvällen är varm och pastorn går inte att springa ifrån. Han är snabb och är överallt. Men plötsligt stannar han upp när han tagit emot en hård boll från mig och ansiktet vrider sig av smärta. Ringfingret svullnar upp.

Fredag efter fredag går färden tillbaka till Habo. Några veckor efter den där matchen säger Roland att han fortfarande inte får av sig ringen.

– Men vad gör det, säger han. Jag har ändå inte tänkt skilja mig.

Så övergår den där sommaren i höst och vinter. Jag sitter hemma hos min kompis Johan, på hans pojkrum i ett hörn av källaren och hans flickvän ringer. Luren går efter en stund över till mig. Vi pratar länge hon och jag, om allt möjligt. Hon jobbar som ungdomsledare i en församling i Västergötland, men inte en enda gång pratar vi om Gud.

Jag och Johan fortsätter den kvällen som vi brukar, framför en dator. Men något känns annorlunda den natten när jag kör hem i pappas bil. Sinnet är ljust. Jag känner mig visst glad. Jag har inte på flera år känt mig såhär. När jag lägger mig hinner jag tänka, att imorgon är den nattsvarta ångesten åter över mig. Tro inget annat. Det kommer att vara som vanligt igen. Det är det mest logiska och det mest realistiska. Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

Jag vaknar lördag morgon och känner efter … i mitt inre bubblar fortfarande glädjen. Och inte nog med det, jag är dessutom kär! Nej, inte i min kompis flickvän, inte heller i någon annan jag träffat, utan i Gud. Kan man verkligen vara det? Och nästa dag är det samma sak. Och nästa. Först efter flera veckor har känslorna landat, men det finns en skillnad. Trots vinterns kyla och frånvaro av ljus under årets tidiga, annars mest surmulna dagar så finns där mörkret inte längre. Allt är bara ljust.

– Vad gör du pappa?

Vid ladugårdens fönster kupar jag mina händer kring fjärilen. Jag vill ju inte skada dess sköra vingar. Jag går sedan sakta, som om mina steg skulle kunna stöta sönder den och tar den med mig, ut i solen och öppnar mina händer. Dess vingar bär den mot ljuset. För det är så jag har sett att Gud kan göra med oss.

(Novellen finns också publicerad i Pingstkyrkan Jönköpings Info från Västra torget No 2 - 2022)